Vi hade det väldans trevligt igårkväll/natt/idag..

En polare hade en massa ved liggandes bakom huset som vi fick hämta upp.

Så vi hade en stor brasa på skolgården mitt emot huset.

Våra fyverkerier var sjuuuukt najsiga! Såna riktigt stora och sjyssta! 
Sen drog vi vidare till sporthallen där den årliga nyårsfesten hålls.

Där var typ alla man känner! Mingla och dansa för hela slanten!

Riktigt najs! Jag åkte hem halv 5 för att jag va såååå hungrig.

Nu sitter jag här och väntar på att min icke nyktra karl ska hitta vägen hem...

Lär väl inte gå så fort kan jag tänka mej.

Jag har även pratat med mamma..

Frågade massor av frågor men fick inga svar.

Inget tecken på att hon var här och lyssnade på vad jag sa.

Är lite besviken måste jag säga.

Jag som tror på såntdär...med spöken och andar!

Men hon lär väl inte släppa pappas sida på ett tag antar jag.

Det är fortfarande så overkligt.

Så fort jag tänker på att det faktiskt är så att hon är borta så får jag panik-känslor i bröstet.

Hur ska det gå när man faktiskt inser att det är sant? 
Blir det värre eller kan man få lite ro?

Humöret är väldigt känsligt.

Jag har varit jätteglad och uppåt hela kvällen och natten. 
Men så fort jag blir trött och inte orkar hålla tankarna borta så brister det.

Som när klockan är 5 på morgonen och man har varit uppe i 22 timmar...

Det händer ju inte varje dag som tur är. Men när det väl brister så brister det ordentligt.

Hur mycket tårar får det plats i en människa?!

Trodde aldrig det skulle vara såhär svårt.

Man fattar aldrig hur svårt det är, förräns det händer.

Detta ständiga tryck över bröstkorgen.

Gott Nytt År.