För det första trodde jag att alla i hela byggnaden skulle veta vad som har hänt.

Rykten sprider sej väldans fort på mitt jobb.

Men nej. Det var inte så många som visste och dom som visste, visste inte allt.

Wilco frågade om någon i sverige va svårt sjuk eller så...

Min team-ledare visste bara att jag fått dåliga besked men inget mer.

Nu vet dom.

Det gick faktiskt bra att jobba. De första timmarna iaf.

Men iochmed att jag står själv vid ett band och inte behöver tänka så mycket på vad jag gör så fylls ju huvvet av andra tankar. Det snurrar och bilder flyger förbi. Bra och dåliga minnen.

Tillslut blir det lite för mycket av dom och på jobbet kan man inte riktigt slappna av.

Jag kan inte göra som jag gör nu, skriva ner allt som händer innanför pannbenet medan jag dricker en kopp kaffe och lyssnar till hundens lugna snarkande.

Det är inte så att jag gråter hej vilt och är jätteupprörd. Nej.

Jag känner mej faktiskt riktigt lugn och sansad.

Det är svårt att förklara.

Osså e det ju den fysiska delen. Huvudvärken och tröttheten.

Men jag är positiv. Jag åker dit imorrn igen! Kan inte sitta hemma hela dagen!

Kanske jobbar jag hela dagen imorrn och det känns bra. Vi får se.

Skönt är det iaf, med mitt jobb. Att det inte är hela världen om jag går tidigare eller så.

Riktigt skönt.

Så, för att dra en slutsats; Det känns bättre! Jag kan berätta för människor. Jag bryter inte ihop.