Nu är det dag 2 i denna märkliga verklighet.

För det är precis vad det är. 
Verklighet.

Jag har aldrig varit med om döden på nära håll.

Jo. Mina farföräldrar och min morfar och så.

Men det är annorlunda. De va allihopa gamla och sjuka...

Då är det okej att gå vidare.

Men mamma var inte ens 60.

Mamma valde att gå vidare själv, på egen hand.

Det är ju sånt som händer andra!

Sånt läser man om i tidningen eller ser på nyheterna.

Kanske tillochmed på film?

Men nu har det hänt mej och min familj och våra vänner.

Hur hanterar man sånt?

Hur lång tid tar det tills man känner sej som vanligt igen?

Jag måste lära mej, den hårda vägen tyvärr.

Men det ska nog gå bra..
Detta är dag 2 och bilderna börjar redan försvinna när jag stänger mina ögon.

Alla ni som skrivit här och på FB; Tack!

Ni är otroligt snälla och förstående och gulliga.

Jag har fått otroligt mycket stöd från mina närmaste och det hjälper mej att vara stark.

Älskar er, hela bunten!!