Jag gick en långis med Lycan och släppte honom vid en stor hage som inte längre är hage under vintern.
Alla staket och taggtråd var borta så Lycan fick värsta knäpprycket och sprang i en jäääääääättecirkel fort som bara den! Jag blev alldels glad i hela kroppen när jag tittade på honom för han såg så jävla glad ut!!
Tänk att en sån grej kan få en att le för sej själv och bli alldeles varm i det kalla, regniga, blåsiga decemberväder.
Hur ska det då bli om man är mamma en dag och ens barn skrattar för första gången?
Gud asså! Man kommer ju smälta ihop till en liten pöl på golvet!! :D