Cyklade precis hem från Amandas skola. Det satt tre måsar på ett tak och skrek.
Oh my God vilken Korpen-känsla jag fick i hela kroppen!!!
Stockholms skärgård, vattnet, båtarna, naturen, solen! Gah!
Men speciellt Korpen.
Den vackraste ön i hela Sverige.
Det finns ingenting bättre än att vakna upp i pappas båt av måsarnas skri över lill-ön.
Att kliva upp i mjukiskläder, dricka pappas goda kok-kaffe, äta mackor och yougurt.
Röka en cigg på rufftaket och njuta av solen!
Lukten av vattnet, skogen och båten. Ljummen bris i ansiktet. Vågornas kluckande mot skrovet.
Känslan i allt detta går inte att förklara om man inte själv varit med om det.
Det är så speciellt och underbart..
Att vara uppväxt med det är oslagbart. Jag skulle aldrig aldrig aldrig byta min barndom med någon annans!
6 veckor i sträck på sjön varje sommar, plus alla helger från maj-början av september.
Det är guld det. Fan va jag uppskattar det idag!
Pappa har lärt mej så mycket. Har suttit i timmar med honom och navigerat på sjökortet.
Fått köra båten i totalt mörker. Kört på grund. Kört helt själv utan att pappa sagt någonting.
Hur gammal var jag då? Mellan 8-16 ungefär? Så himla ballt.
Vi har åkt till öar långt ute till havs där klipporna är lenare än dina nyrakade ben!
Vi har åkt till norr och söder. Vi har skavt fendrar bland seglare, vi har legat helt solo, vi har åkt med vänner och vi har hittat nya smultronställen.
Vi har fiskat i mängder! Hittat ormar, plockat fästingar, sett örnar, minkar och berguvar!
Naturen har så mycket att bjuda på, på både gott och ont.
Hur många ggr pappas gitarr har dykt upp på kvällen vid brasan kan jag omöjligt veta.
Det är så många och det uppskattas lika mycket varje gång.
Nu kan även min gitarr plockas fram och vi spelar tillsammans, det uppskattas nog mest, både av mej och pappa.
Hans utnötta pärm med alla goa klassiker som man borde kunna utantill vid det här laget används fortfarande, även om den är fylld med rödvinsfläckar så man knappt ser text och ackord.
Mammas tjat om att hon vill höra "I am sailing".
Mitt försök att lägga stämmor på pappas mörka trubadursång.
Det finns inget vackrare än dom här kvällarna. Glädjen i folks ögon när man spelar deras favoritsång.
Solen som går ner över storkorpen, brasan som brinner för fullt, fladdermössen över viken och folks skratt som ekar över vattnet.

Gemenskapen på Korpen är inte så svår att beskriva.
Vi är som en stor familj! En famillj med allt vad det innebär!
MYCKET kärlek, lite tragedier, hemligheter, skratt och gråt.
Men oj vad kul vi har ihop. Jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjort på korpen!
Jag har aldrig känt mej utanför eller ensam. Alla umgås med alla, oavsett ålder. Ingen blir utelämnad.
Vilken ö. Vilka människor.
Fan så jag saknar den tiden.
Förut hade man ju möjligheten att åka dit hela sommaren, när man ville.
Sen flytta man från Sthlm och började jobba ihjäl sej. Hann inte med så mycket.
Och nu, ja nu bor jag ju 150 mil bort!
Men det är klart jag kommer och hälsar på min underbara ö.
Inget snack om saken. Tur att min karl blev helt frälst i den oxå. Han vill åka dit med Lycan och mysa en vecka.
Gärna för mej!
All denna nostalgi för ett par måsar som skrek på ett tak.