Läste denna blogg och det fick mej att tänka lite...


Jag har möjligheten att se skillnaden mellan att vara i ett förhållande med en icke svartsjuk karl och i ett förhållande med en väldigt svartsjuk karl!
Mitt ex var inte svartsjuk alls! Inte vad jag märkte av iaf! Jag gick på krogen med tjejpolarna osv utan att han tyckte det var "jobbigt" eller liknande. Han sa bara "ha så kul".
I mitt nuvarande förhållande är det precis tvärtom!
Rienk är väldigt svartsjuk utav sej! Det är jag oxå! Jag förstår hur han tänker...
Jag vet att många inte skulle klara av att leva i ett förhållande med en väldigt svartsjuk pojkvän!
Men jag klarar mej fint! För i vårat förhållande kan vi prata med varann. Jag kan säga precis vad jag tycker och tänker.
Han säger vad han tycker och tänker. Jag är inte den som låter mej styras av vad min pojkvän tycker!
Om han säger "ta på dej mer kläder innan vi drar till discot" så gör ju inte jag det om jag inte själv vill!
Då säger ju jag "glöm det, jag ska dansa och kommer bli värsta varm. Jag tänker ha på mej vad jag vill"
Sen får ju han sitta och vara grinig på alla killar som glor om han vill det!

Jag är oxå väldigt svartsjuk!!
Rienk är en såndär ybercharmig person när han är på det humöret och han är INTE ful!
Han drar lätt till sej singeltjejer när vi är ute. Även fast han känner dom här tjejerna och bara pratar, så vet jag precis vad dom där tjejerna tänker och det gör mej galen!
Fast Rienk är ganska bra på att vara lite flörtig, då han tycker det e kul att ge tjejerna en liiiiten glimt av hopp! (shit va taskigt btw!!!)
Då går jag alltid fram och klänger lite extra på honom för att visa att "det här är MIN karl, back off!"
För jag vet...jag har varit den där tjejen som inte bryr sej om att killen är upptagen.
Att han är upptagen gör det hela lite mer spännande tillochmed!
Jag litar på Rienk, han skulle aldrig vara otrogen mot mej. Men ändå får jag såna svartsjuke-ryck när vi är ute!

Detta gör att det blir enklare för mej att leva med Rienk och hans svartsjuka, för jag vet precis hur han tänker!
Det är inte det att vi inte litar på varann. Det är något annat. Något jag inte kan sätta ord på.
Mycket har nog med bekräftelse att göra! Iaf i mitt fall. Att känna sej älskad och behövd.
Att han är rädd att mista mej?
Finns många sätt att visa dessa saker på, I know! Men svartsjuka är nog en av dom!

Tycker ni att jag låter knäpp? Är jag den enda som tänker såhär eller lever såhär?
Om jag fick välja, så skulle jag nog välja att leva med svartsjukan iaf!
Att leva med någon som inte är svartsjuk alls...det är som att...ja...bo tillsammans med en kompis eller nåt!