Hålla igång!
Idag har jag varit i skogen och både hunden och karln fick mej att skratta högt ett par ggr.
Det är viktigt det där, att skratta mitt i all röra. (tips från coachen!)
Jag har handlat ett stoooort vitt ljus och rotat fram foton på lilla mamma.
Ett fastnade jag för direkt och satte i en fin träram som jag glömt bort att jag faktiskt har.
På fotot skrattar hon. Ett ärligt, underbart leende på hennes läppar som når upp till ögonen.
Självklart är det taget på korpen!
Så nu står ljuset och kortet på min dressoir i vardagsrummet.
Jag har även varit på puben och träffat lite folk.
Barry frågade efter tag "jaha, vad händer då Jonna? Nåt spännande på sistone?"
Då när jag tänkte berätta så kunde jag inte! Jag kunde inte säga det högt.
Min mamma dog i förrgår...tänkte jag för mej själv och händerna började skaka lite.
Så jag tog snabbt Rienks cigaretter och gick till rökrummet.
Rienk fattade vinken och berättade.
När jag kom tillbaka var det inga problem.
Polarna sa hur ledsna dom va för min skull osv, men då kunde jag prata om det.
Att jag måste åka till sverige osv osv.
Men att säga just dom orden gick inte.
Men att säga just dom orden gick inte.
Det kanske man inte kan begära efter 2 dagar?
Jag vet inte. Har inget facit på sånna här situationer.
Kommentarer
Postat av: Babbi
Det kan ta många dagar innan man kan säga dom...och tar emot, det gör det jättelänge. Och gråten sitter i strupen varje gång man säger orden....
Trackback
